Jag och Sara talade för "en tid" sedan om att vi skulle gå på en bloggdejt tillsammans, men där och då hade vi svårt att få ihop våra scheman, så vi bestämde att vi skulle höras... efter nyår. 2016 alltså. "Vi hörs 2017", sa vi – och sen har tiden bara runnit iväg. Så sent som i förra veckan fick vi äntligen till den där promenaden, så vi hann ju åtminstone ses under tvåtusensjutton som planerat haha.


Bild på Bianca lånad av Sara.


När jag gick ut på gården på morgonen möttes jag av en helt genomfrusen bil och låset gick förstås inte att öppna. Kvick som man ändå är kläckte jag den fantastiska idén att krypa in genom bakluckan istället. Har ni sett hur en gammal Civics baklucka ser ut? Det funkar alltså så att endast fönsterdelen av bakluckan öppnas uppåt, så det krävdes liksom lite ninjafärdigheter för att kliva in den vägen. Men det lyckades, så varsågoda bara för den mentala bilden.


Sjukt pinsamt att komma för sent första gången man ska träffa någon, men som tur är Sara hur snäll och härlig som helst, så det var inte som att hon skällde ut mig när jag kom dit. Trots att vi bara snabbt hälsat på varandra på ett par bloggevenemang tidigare kändes det inte alls som att det var första gången vi umgicks på tumis, vilket hon också konstaterade i sin blogg. Sen att jag äntligen fick träffa Bianca var ju hur kul som helst också! Så nu hoppas jag att det inte tar ett år tills vi får tummen ur nästa gång.



Jag säger det ännu en gång: våga skicka det där meddelandet och fråga ut folk på kompisdejt! Hittills har jag träffat Daniela, Corinne och just Sara på det sättet.

Likes

Comments

Bild lånad av @chevellekstroms ​


Igår kväll gick jag på bloggevent vid Wasaborg tillsammans med Daniela och Chevelle. Det bjöds på modeshow, vin och förstås info om Wasaborg och deras verksamhet. Helt okej sätt att liva upp en annars helt vanlig, regnig torsdag!



Idag har jag varit i skolan och börjat jobba lite på ett grupparbete. Möttes av en härlig solnedgång när jag gick ut från Academill där vid fyratiden. Lite deppigt att solen går ner den tiden men orka gnälla om det.



Efter skolan for jag på kaffe med Daniela. Vad ska jag mer säga om det? Det börjar snart låta tjatigt då jag varje gång säger att det är så himla trevligt och roligt, men det är ju det. Ser så fram emot hennes 25-årsfest nästa helg.



Nu sitter jag bara här och lyssnar på musik, doodlar (ursäkta nakenheten lol) och skriver lite –​ egentid när den är som allra bäst. Imorgon blir det högst antagligen utgång här i Vasa, jag är oerhört sugen på att testa nya Roska, det kan vara det bästa krognamnet någonsin. Men nu säger jag godnatt och trevlig helg!

Likes

Comments

I måndags var det Svenska Dagen. Snabbfakta direkt från Wikipedia, varsågoda: "Svenska dagen firas bland finlandssvenskarna den 6 november samtidigt som man i Sverige firar Gustav Adolfsdagen. Dagen instiftades av Svenska folkpartiet och firades första gången år 1908."


Blev bara en aning starstruck igår när Stan Saanila retweetade mitt Svenska Dagen-inlägg – och nu borde jag förstås låtsas som att det regnar, men istället skryter jag om det på bloggen. Jaja. Om ni inte redan hänger på Twitter så tycker jag ni ska börja göra det illa kvickt, det är ett så intressant forum när man väl kommer in i det. Det känns som att man kan säga mer på Twitter, som att det är lite mera anonymt, samtidigt som man lättare får kontakt med typ alla människor i hela världen. Jag brukar hänga med och diskutera allt från Paradise Hotel till politiska debatter, det är verkligen laidasta laitaan. Så in och följ mig här för lösryckta tankar.



"Två språk vid varandra jämte finns, med vördnad vi tillbaka till den femte minns". Haha, alla som inte fattar får googla på 5th of November samt kolla V for Vendetta, så kanske ni hänger med.


Nu hamnade jag på något långt Twitter-sidospår här. Jag tänkte egentligen skriva om Svenska Dagen och den finlandssvenska identiteten. Jag var som sagt i Stockholm i slutet av oktober och när jag och syrran hängde med några svenskar en kväll fick jag lite flashbacks från tiden då jag själv bodde i Sverige. När man presenterar sig som finlandssvensk (eller finländare) i Sverige blir man snabbt placerad i ett fack. Dit tillsammans med Leijonat, sisu, bastu och Koskenkorva. Samt Mark Levengood och Mumin förstås, som svenskarna för övrigt oftast tror att är finnar som lärt sig svenska. Jag och Elvira gick på en fest på lördagen och det tog inte länge förrän Arja Saijonmaas Levande charader spelades ur högtalarna.


Sen umgås jag med mitt finska gäng och då hamnar jag istället i ett det gulblåa facket: Tomas Ledin kräftskivor, midsommarstänger och segelbåtar. Det är inte sällan gänget slänger på Sommaren är kort när jag joinar sällskapet. Jag måste ändå understryka att finnarna, åtminstone här på västkusten, förstås har bättre koll på att vi är finlandssvenskar och inte svenskar. Men ändå, nog blir vi lite Sverige-stämplade, om än på skoj. Lite som att de tror att vi egentligen håller på Sverige i ishockey.


Jag kan skratta åt båda de här sidorna, det att vi är "finnar" och "svenskar" beroende på i vilka sammanhang vi befinner oss. Det är trots allt med en kärleksfull retsamhet vi placeras i dessa fack och därför hakar åtminstone jag gärna på och retar tillbaka. "Passa dig, du vet att jag bär kniv" till svenskarna och: "Det är lugnt, pengar finns" till finnarna. Men när skämten sedan läggs åt sidan är sanningen sist och slutligen den att vi inte riktigt hör hemma i något av facken.


Personligen identifierar jag mig inte riktigt med någon av grupperna. Eller så identifierar jag mig lite med båda. Ändå är vi ju varken finnar eller svenskar, utan skulle väl kunna säga att vi har fått det bästa av två världar. Det är ändå ganska lätt hänt att man får en lätt identitetskris när man under samma veckoslut får både Finlands och Sveriges flagga stämplad i pannan, då man egentligen bara skulle vilja ha den rödgula. Vi är både geografiskt och kulturellt sett precis mitt emellan Finland och Sverige. Behöver vi verkligen grunda ett självständigt Svenskfinland för att folk ska förstå det? Ping bara till alla politiker där ute.


"Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar", sa Adolf Ivar Arwidsson på tidigt 1800-tal. Eller på finska: "Ruotsalaisia emme ole, venäläisiksi emme tahdo tulla, olkaamme siis suomalaisia." Idag skulle jag kanske hellre säga: "svenskar är vi inte, finnar vill vi inte bli – låt oss alltså (för)bli finlandssvenskar."



På tal om svenska, finska, finlandssvenska och språk, så håller jag som bäst på att försöka lära en finne lite svenska. Och det är först nu jag inser hur stora (och hysteriskt roliga) missförstånd vissa ord kan leda till. Ta bara skön, kön, kö(n), sjö(n) som exempel... Om man sen ska börja blanda in de sverigesvenska uttalen är man ju helt körd. Eller skörd?

Likes

Comments

- Inlägget innehåller adlinks -


Det finns få saker som är så snyggt som ett par splitternya vita sneakers va? Om jag får välja tar jag Adidas alla dagar i veckan och jag minns hur glad jag blev när jag hittade modellen Neo Advantage Clean inne på Stadium för ett drygt år sedan. Sedan dess har jag använt skorna i ur och skur verkligen, året runt, och trots det är de i riktigt bra skick ännu.


Här var de helt nya, de är kanske liiite smutsigare i dagsläget...


Nu råkade jag se att de är nedsatta från 65€ till 39,90€Sportamore. Herregud? Jag tror bestämt att jag måste klicka hem ett par, till mig själv eller som present vet jag ännu inte, men det är sällan man hittar äkta Adidas så förmånligt. Ni hittar dem [HÄR].

Likes

Comments

En och en halv vecka har gått sedan jag flyttade bloggen från Sevendays och jag tänkte skriva några tankar och kommentarer om flytten, om den nya bloggen och om den gångna veckan.



Jag har fått några frågor om varför jag lämnade Sevendays. Jag kände faktistk bara att jag ville ha min egen domän nu, att det var dags att stå på egna ben. Inte mer dramatiskt än så. Jag är superglad över att ha bloggat på Sevendays och vet att det är många som har hittat min blogg tack vare det.


Jag är överlag nöjd med den nya designen – jag älskar t.ex. fonten och att bilderna är så stora! Jag skulle ändå vilja att det fanns en högerspalt, utan att det skulle göra bilderna för små... Jobbigt det där. Just nu bestämde jag mig för en kompromiss: liiiite mindre bilder, men ändå en synlig spalt till höger. Ännu håller jag på och fixar lite i arkivet också, men det är väl sist och slutligen inte så många som gräver runt där, eller?


Jag måste fixa en header. Jag har några idéer, men vet inte riktigt hur jag ska förverkliga dem. Det slutar väl med att jag skriver "Karolinas Kaos" med svart text på vit bakgrund och leker att det är p.g.a. less is more och inte lathet.


Till min lycka är den här portalen inte kompatibel med bloggtoppen. Lite kasst tyckte jag först, men sen insåg jag att det egentligen är perfekt. Bloggtoppen buggar ändå massor för typ allihopa och skapar bara en indirekt press vilket jag inte alls vill ha. Så nu vet jag inte om jag är på plats 5 eller 55, vilket ju bara är skönt.


Man måste inte vara inloggad för att kommentera, även om det i kommentarsfältet ser lite ut så. Jag blir själv sjukt störd på den här portalens kommentarsfält. Den ljusgråa texten gör det typ helt omöjligt att se var man ska skriva vad, åtminstone på min skärm. Och av någon anledning får man designa typ allt förutom just kommentarsfältet, snark. Det bådar gott att jag är irriterad redan efter så här kort tid.


Samma sak med gillamarkeringarna... Gillaknappen gäller av någon himla orsak bara för Nouw-användare. Eh, varför det liksom? Som om mina läsare orkar logga in på Nouw bara för att trycka gilla? Gah. En vanlig gillaknapp, tack.


Och ja, jag har skickat feedback. Som fan. Jag tycker nästan synd om de som sitter och tar emot mina mejl, "Åh nej, det är den här jävla Karolina nu igen". Men om man bara håller käft får man ju inte klaga heller, vilket jag ändå känner ett litet behov av att göra.


Summa summarum är jag nöjd med den nya bloggen även om lite finjusteringar ännu ska göras. Det tar säkert en liten stund före allt känns helt hemma, men det känns som att det är på god väg. Eller vad tycker ni?

Likes

Comments

I förra veckan publicerade jag och Daniela varsitt friendship tag-inlägg, alltså ett inlägg där vi svarar på frågor om varandra. Det var sjukt roligt att läsa hennes svar, jag blev riktigt varm i hjärtat där ett par gånger. Kul också att se att vi hade svarat ganska lika, trots att vi inte sett varandras svar på förhand. Här nedanför ser ni ett par av Danielas svar.



Nu är det inte så att Daniela är den enda som har sagt så här, att jag är snällare än man kanske skulle kunna tro haha. Jag vet inte om det är för att jag ibland ryter till i text som folk tror att jag har oerhört mycket skinn på näsan, att jag alltid säger precis som jag tycker, att jag aldrig är rädd för något och att jag, just det, kanske är lite skrämmande. Därför ska jag idag komma med några bekännelser för att ta hål på några av dessa missförstånd.



1. Trots att det jag allra mest gillar att skriva om är just sånt som engagerar (och därmed också ibland upprör) så är jag paradoxalt nog oerhört konflikträdd. Ofta håller jag käften istället för att ta debatten, bara för att jag inte orkar riskera att hamna i gräl. Tro det eller ej!


2. Jag hatar när någon är sur eller arg på mig och vill alltid reda ut allting. Det här går lite hand i hand med punkt ett. Jag undviker ibland hellre att säga ifrån, bara för att jag inte vill göra någon annan på dåligt humör. Ibland har jag också svårt att tro på när någon säger "allt är okej" eller "det är lugnt", jag tänker liksom "nej men så säääger du bara, åååh, snälla var inte arg på mig!". Otroligt energikrävande. Jobbar skithårt med detta. Sist och slutligen går det ju inte att göra alla nöjda, så jag borde sluta bry mig om vad folk tänker. Det är en cool grej att säga, "jag bryr mig fan i vad andra tycker om mig", och till en viss del stämmer det in på mig, men till en viss del inte alls.


3. Jag är snäll. Haha. För snäll ibland. Jag vill genuint bara det bästa för folk runt om mig. Jag blir väldigt sällan arg och jag har en lång stubin, så pass att även när folk har gjort mig illa kan jag låta bli att skälla ut – för att det ju orsakar den andra dålig feelis. Väldigt dumt. Det här leder också till att jag ofta tar på mig skulden för skit som jag inte alls borde be om ursäkt för. Men sen när jag väl blir arg, ja då blir jag riktigt jävla arg.


4. Det stämmer att jag inte är rädd för så mycket saker, förutom just att något skulle hända någon av mina närmsta. Av någon anledning är det speciellt min lillebror jag känner extra mycket moderskänslor för, förmodligen just för att han är min lillebror. Sen är jag nog löjligt rädd för skräckfilmer och mörkret, men så där överlag är jag inte särskilt rädd av mig, nej.


Så att ja, jag har starka åsikter och är rätt så envis (och har ett praktexemplar av ett resting bitch face). Men jag är inte farlig, jag är inte elak och jag går inte runt och skriker ut mina åsikter och tycker att alla med avvikande åsikt är dumma i huvudet. Så bjud ut mig på en kaffe bara så blir vi kompisar vi också.

Likes

Comments

Jag var på en liten snabbvisit till Stockholm för att hälsa på syrran i helgen. På fredag kväll blev jag skjutsad till flyget, hoppade ett par timmar senare på Arlanda Express in till Stockholms centrum, möttes av syrran på T-centralen och for sedan direkt ut och åt hamburgare.



På lördag började vi dagen med lunch ute på stan, det blev sushi som det oftast blir när jag och syrran får bestämma (gick till Samba Sushi på söder, rekommenderas varmt). Sen fortsatte vi dagen med att bara gå runt i olika affärer. Jag hade bestämt mig för att inte shoppa något under helgen, men när vi gick in på Bengans skivbutik på Drottninggatan så kunde jag bara inte låta bli. Två saker köpte jag därifrån, men dem tror jag att jag ska visa i ett annat inlägg istället.



Stockholm var sig likt och på ett sätt kändes det som att jag aldrig hade flyttat därifrån. Ändå blev jag lite förvånad över ljudnivån och tempot, som jag på något sätt hade lyckats förtränga. Av någon anledning fascinerades jag däremot mycket mera av arkitekturen och människorna nu när jag bara var på besök i staden. Jag antar att jag aldrig riktigt hann stanna upp och ta in det när jag bodde där.



När vi strosade runt på söder var jag tvungen att stanna och fota de här killarna, de ser ju verkligen ut som definitionen av just söderkisar. Som tagna rakt ur någon hipsterkatalog. Jag tror dock att de jobbade på Joe & The Juice, vilket i och för sig inte är så värst hipstrigt. Joe & The Juice är alltså en café/smoothie-kedja som bara anställer snygga killar, haha.



På lördag kväll var det fest hemma hos en av Elviras vänner. Vi åkte hem från centrum, gjorde oss i ordning och ubrade oss sedan till Solna. Där visade vi svenskarna var skåpet ska stå (både när det kommer till Djenga och shottande) och bara skrattade hela natten lång. Det blev visst lite salsa där i ett skede också, fråga inte. Helt sjukt vilka tävlingsinstinkter som väcktes i mig när vi spelade Djenga förresten, jag som alltid brukar säga att jag inte alls är särskilt tävlingsinriktad. Jag förvandlades till en sån där vidrig vinnare som jag själv skulle kunna vrida nacken av.



På söndag åkte vi in till stan, låste in min resväska i ett skåp på T-centralen (världens smidigaste grej, tips tips) före vi sen for vidare till Mall of Scandinavia. Jag orkade inte riktigt fota något därifrån, men ni kan ju föreställa er: ett gigantiskt köpcentrum fullt med folk och ljudnivån som på en konsert... och så tänker ni er en liten annalkande krapula på det. Som tur smakade limekakan på Espresso House gott ändå och vi hade all tid i världen att bara sitta ner och göra ingenting.



Eftersom jag ändå inte hade bråttom tog jag flygbuss istället för Arlanda Express när jag skulle hem. Bussen tar bara tar typ 20 minuter längre, men är dubbelt billigare (tips tips igen). Jag kan tycka att det är så skönt att åka buss när det är mörkt ute. Dessvärre satte sig en lite märklig person bredvid mig, som satt och mumlade för sig själv samt slog sig själv på benen. Var och en med sitt förstås, men jag blev liksom lite nervös att han skulle slå till mig istället, lol.


Jag var tillbaka i Vasa igen nångång vid ett på natten och när man är så trött att ögonen bokstavligt talat inte hålls öppna, då känns det skönt att ha en skjuts väntade på flygfältet. Avslutningsvis får jag tacka Stockholm och syster för den här gången – jag hoppas på snart återseende.

Likes

Comments

- Inlägget innehåller adlinks -


Jag läser alldeles för lite böcker. Jag älskar egentligen att läsa och det finns få saker som slår känslan av att bli uppslukad av en riktigt bra bok. När jag var liten slukade jag liksom flera böcker i veckan, men med tiden har det av någon anledning avtagit. Nå, nog vet jag ju själv också att det beror på alla skärmar. Det är sällan jag tar mig tid att koppla av med en bok, men sen när jag väl fastnar, då kan jag inte sluta läsa.


Jag vet inte om ni känner till författaren Neil Strauss, men hans böcker har jag fallit pladask för. Bortsett från den ifrågasättbara boken The Game har jag läst flera av hans biografier och fullkomligt älskat dem allihop. Det är något med tragiken, ärligheten och brutaliteten jag gillar, och även om riktiga litteraturmänniskor förmodligen ser ner på den här typen av litteratur så har jag alltid fascinerats av när det handlar om något äkta. Något som hänt på riktigt, något som chockerar och som är så långt ifrån ens egen verklighet man kan komma.



Biografierna jag läst handlar om Jenna Jameson, Marilyn Manson och Mötley Crüe (alltså Nikki Sixx och gänget). Som man förstår bara av namnen är återkommande teman knark, slagsmål, dödsfall, sex och eländigheter... "Sex, drugs and rock 'n' roll", helt enkelt. Men också gemenskap, vänskap, kärlek, musik samt att förverkliga sina drömmar.



Mötley Crüe, "The Dirt: Confessions of the World's Most Notorious Rock Band" (här)

Marilyn Manson, "The Long Hard Road Out of Hell" (här)

Jenna Jameson, "How to Make Love Like a Porn Star" (inbunden här, pocket här)



En annan sak jag gillar med böckerna är det visuella. De innehåller bilder, dagboksanteckningar, dialoger och annat som åtminstone för mig gör läsningen mycket skönare. Har ni några tips om böcker inom samma genre? Jag har bland annat ​Bruce och ​Ozzy på läslistan, men tar gärna emot rekommendationer om liknande böcker.

Sen kan jag avslutningsvis tipsa alla studerande om att registrera sig som studentkund på Adlibris, det kan man göra här.

Likes

Comments