18 dagar in på 2018 tänkte jag nu berätta om mitt nyår. Jag firade nyårsafton i... Kortesjärvi! Av alla ställen på denna jord. Det var jag och åtta killar som tutade iväg till en stuga inåt landet och stannade där i två nätter, alltså 30:e till 1:a. Alla ba "du for alltså som ensam brud till en stuga mitt ute i ingenstans, tillsammans med ett gäng finnar som bär kniv och super och badar bastu och slåss?". Jaaaa, sooo?



Nej, som tur blev det inte så många knivslagsmål under helgen. Men vad gör man en helg mitt ute i ingenstans? Man spelar spel, äter färdigmat, lyssnar på musik (jag hade med min boombox!), dansar på borden, skjuter raketer och bara umgås och har det roligt. Det hela var så kravlöst och avslappnat, precis som jag hade förväntat mig att det skulle vara. Så skönt att bara vara bortkopplad från omvärlden i ett par dygn och få ta helgen precis som den kommer. Inga telefoner, ingen panik med "nu måste vi beställa taxi till stan" och ingen dresscode så långt ögat kan nå, haha.



Som jag skrev i min krönika så bestämde vi båda kvällarna att lägga undan telefonerna och jag kan inte nog understryka hur skönt det var. Vi samlade in dem och satte dem i en låda och när man väl hade lagt dem åt sidan kom man inte ens ihåg dem. Telefonen är alltid ett underliggande stressmoment, även om man har den uppochner på bordet och på ljudlös. Man är ändå alltid tillgänglig och den här gången var det fruktansvärt befriande att inte behöva vara det. För att helt kunna släppa alla tankar på telefonen skickade jag ett meddelande åt familjen (alla andra får faktiskt vänta): "Hej, vi lägger undan telefonerna ikväll, bara så ni vet. Allt bra här alltså, gott nytt år!". Hur enkelt som helst.



Vi hade tagit med ukulele och gitarr och passade förstås på att spela långt inpå småtimmarna. Ed Sheraan, släng dig i väggen alltså. Det är fascinerande hur bra man dansar, spelar och sjunger mitt i natten efter lite dunderhonung. På bilden sitter jag förstås med den tidigare nämnda undanstoppade telefonen i högsta hugg haha, men vi hade bara framme den en liten stund när vi kollade upp lite ackord.



Ibland är det kul att städa upp sig, planera trerättersmiddag och spreta med lillfingret – men om jag blev tvungen att välja så skulle det faktiskt istället bli den här typen av fest varje gång. Min första gång i Kortesjärvi med detta gäng blev till ett av de roligaste nyåren någonsin och min roll som Korte-mamma tar jag emot med öppna armar. 5/5.


Slående likheter.

Likes

Comments

Vaaaad har jag gjort på sistone? Vill ni veta? Skitsamma, för jag ska berätta ändå. Jag fick en ukulele till julklapp, så nu kan jag spela Hallelujah och Somewhere Over the Rainbow. Det känns typ som att det här är mitt kall i livet och att jag är den nästa Jimi Hendrix. Sen har jag äntligen inhandlat en ny laptop och i samma veva skaffat Steam och därmed börjat spela CS. Det är nog mitt andra kall i livet, jag är nästa HeatoN. Av någon anledning tror jag inte att så många av mina läsare finns på Steam, men vänligen lägg till mig där och utöka min vänlista som för närvarande innehåller fyra personer. Och i och med ny laptop så ska jag förstås äntligen bli klar med gradun nu också(!!!).



Sen har jag jobbat och gjort skolarbeten. Umgåtts med vänner. Pendlat av och an mellan Vasa och Jeppis. Skrivit min sista krönika för Jeppis Weekly. Njutit av ledigheten. I princip helt kopplat bort allt vad internet och sociala medier heter och herregud vad skönt det har varit. Testa göra det ibland alltså, utan att meddela åt halva världen först att "nu tar jag en some-paus" eller "bara så ni vet så raderar jag min Facebook nu". Logga ut bara. Jag har inte läst en enda blogg på typ en månad och jag har inte ens saknat det.



Jag ska blogga om mitt nyår, även om det är en evighet sedan. Men det var det roligaste nyåret på säkert... jag vet inte, någonsin kanske? Så jag är tvungen att berätta om det helt enkelt. Men jag har ca en miljon bilder att gå igenom först, så ni får snällt vänta en dag eller två. Tills dess får ni beundra den här bilden på två av gubbarna som medverkade.

Likes

Comments

Jag skriver så gott som aldrig om kläder, stil eller mode. Det betyder inte att jag inte bryr mig i vad jag har på mig, men eftersom jag själv inte intresserar mig särskilt mycket i outfitsinlägg eller modebloggar så har det blivit så att jag inte skriver om det själv heller, men idag tänkte jag blicka tillbaka lite på hur jag har klätt mig genom åren. I högstadiet ville jag ha en annorlunda stil. Det var viktigt att "vara sig själv" och eftersom jag kanske inte riktigt visste vem jag var så såg även mina kläder ibland ut som ett enda kaos. Jag vågade ändå mycket mer och tyckte att det var helt okej att sticka ut.


Jag hade varit i Sverige över ett nyår och där hade folk börjat använda truckerkepsar, Pumas driving shoes, färgglada plastiga smycken och överlag mycket skrikiga neonfärger. Dessutom hade alla stoppat in byxorna i strumporna. Jag minns när jag kom till skolan efter jullovet och hade på mig en knallblå båtringad tröja med en gul topp under, just såna där runda sportskor, en truckerkeps och rosa tjocka ringar i öronen. Folk stirrade på mig som att jag hade tappat det totalt och jag minns att min bästis typ skrattade ihjäl sig – med all rätt. "Vänta ni bara", tänkte jag, och jo, några månader senare gick alla andra runt som clowner de också. Jag har tyvärr inte kvar några bilder på mig själv från den här ljuva modetiden, men har sammanställt ett litet kollage som demonstrerar. Dessvärre var det för fult för att få vara med på bloggen så ni hittar det HÄR.


Samma sak hände när jag hade klippt sönder mina jeans. Killarna i parallellklassen skrattade och frågade om jag hade "sprängt sönder byxorna med raketer" i helgen, det måste ha varit strax efter veneziansk. Några veckor senare gick samma killar runt med likadana hål i byxorna och då var det min tur att ställa dem samma fråga.


Lite senare kom jag in i min punk/emo/metal-period. Jag köpte kedjor och nitar som jag fäste i byxorna, jag använde skrikrosa ögonskugga och hade slips på mig, inspirerat av Avril Lavigne och Good Charlotte förstås. Jag var bland de första i skolan som köpte Converse och stuprörsbyxor. Byxor som sitter åt hela vägen ner till ankeln alltså. Idag skulle jag aldrig ha på mig något annat, men jag minns hur sjukt ovant det var i början. Även detta minns jag att folk kommenterade väldigt mycket, "oj, hur vågar du ha såna där?". Använde även fishnet så mycket jag bara kunde, både strumpbyxor och handskar... Jag började lyssna på "riktig punk" eftersom man bara var en wannabe om man lyssnade på de tidigare nämnda såkallade punkarna. Rancid och Sex Pistols blev snabbt mina favoriter.


Raggarrutor och punknitar...


Jag älskar fortfarande samma musik jag lyssnade på i högstadiet, men det där måstet att klä sig efter sin musiksmak har avtagit med åren. Sen har jag alltid tampats med dilemmat att jag ju också älskar hiphop, indie, metal, blues, jazz, ska, reggae, house, pop, edm och allt där emellan. Hur ska man blanda en stil som speglar exakt allt vad man lyssnar på? I ett skede i högstadiet gick jag liksom runt med sydstatsflaggan (utan att förstås fatta vad den symboliserar) och rutiga byxor eftersom jag älskade både rock 'n' roll och punk. Samtidigt älskade jag i smyg fortfarande Eminem och 50 cent. Jag såg antagligen ut som en levande parodi på vad en tonårings identitetssökande innebär.



I början på gymnasiet såg det ut så här... DC, pelimies och Rancid. Punken hängde kvar lite grann (Rancidtröjan till höger alltså åh ❤), men tog ändå på mig klänning när det var fest. Det syns inte så bra på bilden, men de där tightsen var typ neonlila. Alla hade såna: rosa, lila, blåa... Och tubtoppsklänningar. Med bälte i midjan, givetvis. Ehhh.



Fortfarande gymnasiet här. Kommentarer till bilderna, vi börjar från vänster: 1. Jag minns att jag hade mjukixbyor på den här bilden. Observera också de skitfula plastarmbanden, var de ännu populära eller var jag bara helt efter??? Bilden är för övrigt tagen med en liten digikamera inne på skol-wc:n, lol. 2. Solbrillor inomhus hemma i föräldrarnas kök, super gangsta. 3. Gigantisk systemkamera att fota spegelselfie med mmm. Eller "egopics" som vi kallade dem haha. Måste dock erkänna att jag saknar piercingen lite.



Snabbspolat från tiden efter gymnasiet fram tills att jag började på Peffan, alltså 2010-2013 blir det väl. Mössor, fortfarande lite musikgrejer (Snoop Dogg till höger), men betydligt lugnare, vanligare (tråkigare?) och kanske lite femininare överlag. Bilderna är kopierade från Facebook och min gamla blogg så ni får ursäkta kvalitén.



Här är nu några bilder från det senaste året. Det var lite svårt att hitta något där jag inte bara har helsvart på mig, för det är det bästa jag vet i klädväg: svarta tighta byxor, svart lös tröja, svart jacka, eventuellt ett par vita sneakers, men ofta svarta kängor också. De tre sista bilderna är tagna så sent som i förra veckan. Under min tidigare nämnda punkperiod hade jag ett par rödrutiga byxor som jag ääälskade, så när jag nu fick syn på dessa kunde jag inte gå förbi dem. Jackan är fuskpäls och faktiskt inget jag vanligtvis ens skulle titta på, men när mamma tog fram den inne i butiken och ba "den här skulle passa dej", så råkade jag bli helt förälskad. Och sist men inte minst så har jag börjat använda läppstift. Jag har alltid tänkt att jag är en sån där som inte använder läppstift, men liksom... va? Varför inte? Och mössan hänger kvar, ja.


Jag vet inte hur jag själv skulle beskriva min stil egentligen, men typ... lite lat. Jag orkar inte planera, jag har absolut ingen koll på min garderob och jag orkar sällan städa upp mig ordentligt. Avslappnat och svart antar jag att kunde vara de rätta orden och fortfarande små influenser från musiken, kanske. Men alltså ja, ni hör ju varför jag inte bloggar om mode och kläder.

Likes

Comments

Sedan jag upptäckte "spara till memories"-funktionen på Snapchat har jag sparat en hel del bilder där. Ofta gör jag det av bara farten för att sen kunna kontrollera hur snappen ser ut för den som tar emot den eller något. Jättefånigt, men det har blivit en (o?)vana. Sen är jag inte mycket för årsresuméer eller sådär, men tänkte att det här kunde vara ett sätt att åtminstone på något sätt summera det gångna året. Så, ladies and gents, här är mitt 2017 i snappar.



Januari. Vinbilden är från den lilla ettan jag bodde i mellan januari-maj. Jag hyrde den av en kille som var på utbyte precis under den tiden jag behövde en lägenhet. Perfekt. Jag trivdes så fruktansvärt bra där och saknar det där stället oerhört. Överlag gick januari i skolans, familjens och vinets tecken. Jag gick även på min första Tinderdejt någonsin.



Februari. Det var kallt och min lillebror blev stor. Mittenoutfiten är typ min favoritoutfit ever, #ootd och så vidare. Så skönt att bara mura in sig själv och ha musik på full volym i hörlurarna under mössan. Mössan köpte jag för övrigt inför den tidigare nämnda dejten – vi skulle gå på promenad, det var svinkallt och jag hade ingen mössa i Vasa. Ingen mössa i hela Vasa såg ut för något, så till sist fick jag gå in till Intersport och betala svinaktiga 20€ för något som inte såg helt galet ut. För fan. Men jag har älskat den, så det var sist och slutligen ganska prisvärt.



Mars. Första bilden är från mommos och moffas. De älskar giiivetvis alla sina barnbarn lika mycket, men jag tyckte det här såg lite roligt ut. Och sol klockan 06:45? Jag antar att jag var på väg till jobbet när den bilden togs, vet inte när jag annars skulle ha varit vaken så tidigt. Så här i decembermörkret känns det ganska trösterikt att se att det inte är så länge tills det börjar bli ljust igen. På sista bilden minns jag att det kom flera svar, typ: "Vad har hänt???", men det var alltså inget värre än att Zacke hade tagit körkort.



April. Ett fulfinger. Plättar vid mommos. Syrran på besök. Firade påsk och sånt.



Maj. Det här var kanske årets värsta månad, ända tills avslutande praktiken var slut haha. Efter det kändes det som att jag hade vunnit världsmästerskapen i något. Men låt oss tala om sista bilden istället: bilden är tagen från en balkong i Rewell Center. Ni vet den där backen på Rådhusgatan där man alltid blir lite stressad när man ska backstarta? Fast man vet att man klarar det. Nå, jag råkade bevittna då en person inte klarade det. Personen startade, fick motorstopp, slapp framåt en meter, men rullade sakta bakåt rakt in i motorhuven på bilen bakom... Gång... På gång... Personen bakom började tuta och härja, steg ut ur bilen och skällde ut personen framför. Jag höll på att gå sönder av cringe, men kunde ändå inte sluta titta.



Juni. Jag var i Jakobstad, firade midsommar i Forsby, hängde en hel del med Kajsa, deltog i farmarimessut. Vi hade väl ungefär en varm vecka på hela sommaren och då stod jag alltså och delade ut korv i Seinäjoki. Men kul var det!



Juli. Jobbade på Snellmans, firade Jakobs Dagar, hängde med mitt finngäng i Vasa, var på Klackenparty för första gången någonsin och försökte väl njuta som mycket som möjligt av den så kallade sommaren. Angstade över att jag skulle flytta till Åbo och googlade lägenheter på kaffepauserna. Av en slump googlade jag mig in på något helt annat och ett litet frö planterades i min hjärna...



Augusti. Jag hängde uppenbarligen fortfarande en hel del med det tidigare nämnda perunagänget. Firade veneziansk i Vasa, gick på Taiteiden Yö och var faktiskt ute otroligt mycket. Ute as in utomhus alltså, inte ute på krogen. Varje helg samlades vi på någon strand med det där gänget och det är de kvällarna man saknar nu så här i vintermörkret. Hade även köpt en fisheyelins till telefonen som användes flitigt.



September. Jag var till Haparanda med mamma, firade Kaffia som fyllde ett år och var på Melody ett par gånger. Bilden till höger visar hur man gör sig redo för fest, lagom organiserat kaos osv. September blev en slags vändpunkt eftersom jag bara en stund tidigare hade bestämt att jag inte flyttar till Åbo, inte fortsätter att studera modersmål och litteratur – utan istället stannar i Vasa/Jakobstad, skriver gradu och läser kurser inom masskommunikation. Är så otroligt glad över det beslutet, livet har känts mycket mer på klart sedan dess.



Oktober. Jag fyllde år, hängde lite i Vasa och lite i Jeppis, gick i skola och jobbade om vart annat. Runt födelsedagen hade jag besök både från Vasa och Åbo och då besöktes givetvis Friends & Brgrs. Och Melody. Mittenbilden är skickad till en av mina vänner i Sverige, vi tävlar liksom lite om vem som går på coolare fester.



November. Metoo-debatten var i full gång och jag var med i radion och talade lite om detta. I övrigt såg den här månaden ganska lika ut som oktober: vin, mys, Vasa och Jakobstad. November är alltid den där månaden som bara flyter förbi, grå och trist och som man inte minns något av när den är över.



December. Selfies och mat. Jag har redan ätit flera kilo julmat och druckit litervis med glögg och då är det ännu en vecka kvar till julafton. Mina favoriter på julbordet är morotslådan, risgrynsgröten, rödbetssalladen... Bondosten, leverlådan och lingonen. Och sillen. Och limpan. Och skinkan förstås. Haha. Men jag ÄLSKAR JULMAT.


Det var mitt 2017 summerat i ett antal bilder. När jag tänker tillbaka på det här året kommer jag att minnas #meetoo och #dammenbrister, mitt finska gäng, gradustress och praktikångest, en kall sommar, Big Shaq - Man's Not Hot, världens bästa födelsedagsfest, en liten ålderskris men också ett slags finnande av mig själv. Ett år som helt enkelt bjudit på både sött och salt, men som ändå toppar sin föregångare med hästlängder. Om ni vill se mer av mina bravader på Snapchat så kan ni göra det här.

Likes

Comments

Jag skulle berätta om helgen och pang så är det plötsligt onsdag och snart helg igen. Nåja, jag ska ändå berätta om helgen. Jag kom till Vasa på torsdag efter att ha jobbat ett skift på good ol' Snellmans och lördag var det sedan länge planerat att jag och Daniela skulle hänga med perunajengi som hon kallar dem. "Hur skulle man inte kunna gilla nån som kallas för Peruna?". Vi började kvällen hemma hos Matias och fortsatte sedan till stallet som jag alltid råkar kalla det, fast det alltså är ett "talli" och egentligen kanske heter garage. Eller perunatalli, som Daniela säger. Potatisstallet.


Bild lånad av Daniela


Som Daniela skrev på sin blogg: "...det blev ju minst sagt en rolig men väldigt annorlunda kväll. Ni som har mig på Snapchat, ni vet, ni som inte har mig på Snapchat, ni får skylla er själva". Sjukt störigt va? NÅ hehe, jag har ju förstås gjort er alla en tjänst och screenshottat några av bilderna från kvällen, även om jag har gallrat bort det värsta jag också haha.


Perus perunatallimeininki (nej den var inte laddad).


Efter att ha hängt i garaget for vi efter midnatt vidare till stan. Jag ville testa på det nyöppnade haket Roska, trots att jag inte hade hört så mycket positivt om det. Och kanske var det bra att jag gick dit med låga förväntningar, för jag blev väldigt positivt överraskad. Graffiti och klotter på väggarna, lite "underground" –och BARA bra musik: allt från The Killers, Rammstein och Nirvana till Freestyle (Vill ha dig i mörkret hos mig-Freestyle alltså). Dessutom var personalen trevlig och lokalen liksom fulsnygg. PRECIS som jag vill ha det. Vi satt vid samma bord hela kvällen och tänkte inte en gång på att fota något, men ni får lita på mig helt enkelt.


Daniela, jag, Chevelle & Sara


På söndag kom Daniela och hämtade mig och så åkte vi till Stundars för att gå på brunch med Chevelle och Sara. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hur perfekt den här brunchen var utan att låta som en överdrivande guldkantsbloggare. Men alltså... Cirkas var sådär överdrivet sjukt mysigt som det bara kan vara i Bullerbyn. Och maten... åh, maten. Jag började typ gråta av lycka när jag såg utbudet. Det var inte bara det där samma vanliga, utan det fanns verkligen allt. Minismoothies, gravad lax, Malaxlimpa med räkröra, chiapudding, alla möjliga olika ostar och marmelader, julskinka, olika sallader... Och sen tårta och kaffe på det. Det kan helt utan att överdriva varit den bästa brunchen jag ätit nånsin faktiskt.



Från Cirkas gick man sedan så mätt att det stod ut mat genom öronen och med ett stort leende på läpparna. Den här brunchen räddade nog den annars rätt så gråa söndagsfeelisen måste jag säga. Är så glad att jag har träffat de här tjejerna och ser fram emot fler bruncher tillsammans!

Likes

Comments


Huh, känns det inte som att hela världen typ exploderar idag? Twitter, Facebook, tidningar, tv, nyheter – allt bara fylls av #suomi100. Det är förstås himla fint och rörande att hela världen uppmärksammar vårt lilla Finland, men jag känner mig samtidigt helt svettig över att försöka hinna med. Men det är inte varje dag vi fyller 100 år, så förstås ska det vara så här.



Jag har firat dagen med Fazers blå, piroger och bastu, och så har jag läst min egen hundraårskrönika förstås, loool. Precis i detta nu ska vi äta middag här hemma och så blir det förstås att titta på slottsbalen. Trevlig självständighet!

Likes

Comments


Det är spännande tider vi lever i. Igår #övistoo, idag #dammenbrister – Svenskfinland har äntligen vaknat. Kvinnor träder fram, kräver förändring, delar med sig av sina upplevelser och vittnar om att allt inte är så lugnt och fint som man kanske skulle tro om ankdammen. Nu väntar jag bara på en finsk motsvarighet.


Till alla som kissar i byxorna åt "män som blir falskt anklagade" och "det är upp till rättssystemet att döma", skulle jag bara vilja säga relax. För det första hängs ingen ut med namn. Sen undrar jag också hur stor andel av alla vittnesmål som ni på riktigt tror att är lögner? Och den allra viktigaste frågan: vad tycker ni att man ska göra med allt som hamnar i gråzonen? Olämpliga kommentarer, indirekta hot, tafsande – sånt som man vet att inte skulle leda någon vart om man anmälde, men som ändå är obehagliga händelser. Menar ni att man bara borde hålla käften istället? Nej. Vi har hållit käften länge nog, nu får det vara slut med det.


Alla lärare, chefer, läkare, gynekologer, poliser, politiker, präster, kollegor, pojkvänner, kompisar och alla andra som känner er träffade – aldrig någonsin har er tystnad talat så högt som idag.

Likes

Comments

God eftermiddag. Jag sitter som bäst på bussen från Vasa till Jeppis och tänkte testa att blogga via mobilen! På en bussresa hinner man ju irritera sig både en och två gånger, så nu måste jag skriva av mig lite.

Jag älskar annars att åka buss, det är så skönt att bara kunna lyssna på musik eller nån podd, luta sig tillbaka och koppla av. Men jag lyckas i nio fall av tio sitta mig i närheten av personer som gör något jag stör mig på. Just idag var jag tacksam över att Onnibus släcker lamporna (så skönt!), men såklart sätter jag mig bakom den enda personen på bussen som väljer att tända sin tandläkarlstrålkastare till läslampa.



Fem snabba tips för dig som rör dig i kollektivtrafik

1. Tala bara i telefon om du verkligen måste. Dämpa rösten.

2. Ta inte av dig skorna. Skulle du ta av dig skorna på biblioteket? På café? I skolan? Nej, så varför skulle du göra det på en buss eller ett tåg då?!

3. Ta med papper. Snyt dig vid behov.

4. Ät inte sånt som lätt börjar stinka, typ banan och ägg. Choklad, nötter, nån smörgås kanske, fine, men... smacka/sörpla inte haha.

5. TÄND INTE LAMPAN!!!



Jag överväger starkt att ta av mig skorna nu, slänga lite snus runt mig, sörpla i mig vatten, ringa nån ”bara för att” och högljutt skratta och låta alla ta del av samtalet, snörvla och harkla den här himla lamptändaren i nacken och sen kanske råka sparka lite i sätet framför också... Bara för att prove en point liksom. Det är väl rimligt?

Nå nej. Men jag slutar aldrig bli förvånad över hur folk beter sig bland andra människor. Okej, jag kanske överreagerar lite gällande den här lampan, men av någon anledning stör det mig något oerhört. Huhhh. Men nu är det out of my system och nu är jag snart framme. Skönt. Dagens rant, varsågoda.

Likes

Comments